Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Från resor’
Så har den seglat in, svidande och öm; melankolin. Det var faktiskt ett tag sedan jag senast var i dess våld, därav blev jag nu överraskad men desto mer gripen. Dess orsaker är, som så ofta förr, saknaden efter en tid som flytt.
Det nuvarande har här i Goa blivit något av en epilog vars uppgift är att sjunga ut den tid som försiggick i Gokarna. Strandvandringarna jag gör här blir mer en minnesvandring än en verklig promenad. Saknaden är stor efter den där platsen, de där människorna, ögonblicken.
Och när man försöker hålla fast vid det som förgått, tenderar de saknade stunderna att liksom hamna i en geografi:
de blir till en utsatt punkt i ett landskap av åsar över vilket man minut för minut av gåtfull nödvändighet avlägsnar sig. Och som tiden går, närmar man sig obönhörligt den sista ås vilken slutgiltigt kommer att skymma startpunkten, men också avslöja ett nytt landskap framför ens fötter.
Häri gömmer sig ett smärtsamt villkor, nämligen att då man kastar av sig melankolin för nuet och framtiden, låter man samtidigt det förgångna man önskar hålla fast vid förloras ur sikte i tidens landskap.
Aah! Vilken obönhörlig vandring.
En tid tillbaka publicerade Peter Englund det intressanta inlägget Lasse och triumfens kurvatur (dec 07) på sin blogg som bl a berörde en psykologisk effekt som kan träda i kraft vid framgång. Jag tänker härmed göra ett tillägg i ämnet i vid bemärkelse, för igår gick nämligen den traditionsenliga mångkampen av stapeln på Om Beach i Gokarna och ett intressant fenomen uppenbarade sig.
Vi var ett trettiotal tävlande som alla gjorde upp individuellt om ett fåtal medaljplatser och det gick faktiskt riktigt bra för mig. Jag placerade mig i täten i alla de inledande grenarna och var favorittippad inför det avgörande momentet.
Men –
det övergick i fiasko. Jag gjorde en katastrofal start och fick inte en enda poäng. Därmed missade jag medaljplats och jag kom i efterhand att tänka på Ray Finkle.
Ray Finkle är den framgångsspådda fotbollsstjärnan i filmen Ace Ventura (Den Galopperande Detektiven svensk övers.), som missar den avgörande utsparken för sitt lag under slutminuterna av Superbowl – ett misslyckande han aldrig kan komma över och som han ytterst förskjuter till positionen av bollens sömmar i det olycksaliga ögonblicket. Laces out blir hans återkommande mantra, eftersom någon placerade bollen med sömmarna inåt. Men detta är naturligtvis en maskering av det enkla faktumet att han inte kunde hantera de höga förväntningarna.
Det finns en illavarslande formel som de flesta idrottsmän och prestationsinriktade personer i allmänhet är medvetna om, nämligen den som lyder att om de yttre förväntningarna på att lyckas är tillräckligt stora, blir det inre kravet på att leva upp till förväntningarna ännu större och det sannolika resultatet av detta är att prestationen imploderar av trycket och misslyckandet är ett faktum – man har helt enkelt hamnat i förväntningarnas fälla.
Därför kan inledande framgångar inte sällan bli en väg mot ett slutligt misslyckande, eftersom de leder fram mot ett olidligt ögonblick då man antingen uppnår enastående succé eller blir ihågkommen som förlorare, allt utifrån ens förmåga att hantera den stund då det verkligen gäller. Det är inte för inte som vi ofta använder uttrycket ”att slå ur underläge”.
Det här blev jag alltså plågsamt medveten om inom loppet av en knapp sekund, då tutan ljöd och jag och fem andra män spände våra kroppar till det yttersta i sprintstarten. Jag visste ögonblickligen att det aldrig skulle gå och fullföljde därför aldrig loppet.
Så här i efterhand har jag mer ingående funderat över vad orsaken kan ha varit. Det är mycket frestande att skylla på den av mina medtävlare som var närmast mig. Det var något han sade eller gjorde på bred cockney som fick mig ur balans. Tutan tog mig därför med överraskning. Samma medtävlare var för övrigt den som vann både det avgörande momentet och hela tävlingen. Men i grund och botten var det nog ändå förväntningarnas fälla som fångade in mig. Liksom den fångade Ray Finkle.
Kanhända var det lite för svårt att gissa den rätta innebörden av min bild utan någon som helst ledtråd. Jag vill i alla fall ge beröm till Niklas Hagen för hans försök och intressanta iakttagelse angående oxens horn som ju onekligen påminner mer om en longhorn än en svensk dito. Jag låter det vara osagt ifall det rör sig om Texas eller Uppland, för den springande punkten är inte geografin.
Bilden representerar nämligen mina känslor inför en samling obscena utslag, vilka uppenbarade sig på vardera vaden plötsligt en morgon för att några dagar senare försvinna igen lika oförklarligt som de anlände. Det var liksom en gåtfull migration inför vilken jag råkat stå ivägen.
Något av det mest obehagliga man kan utsättas för är just den här typen av opåkallade kroppsliga metarmorfoser (i synnerhet ansiktet) eftersom det berövar oss vår allra mest grundläggande trygghet: känslan vi erfar av att varje dag känna igen vårt utseende i en för övrigt ganska omtumlande och föränderlig värld.
Håller just på och läser On A Wing And A Prayer. Fascinerande läsning om flygets uppkomst och om de män som stred i de första bräckliga farkosterna under Första Världskriget. Det var ingalunda ett säkert företag att lära sig flyga på den tiden. Av de ca 14 000 piloter som dog under kriget, omkom över hälften under träning. Väl uppe i luften saknade piloterna dessutom fallskärm och säkerhetsbältena var för det mesta helt odugliga. Något som skulle ge Graham Douglas en hårresande upplevelse, då han under en loop gled ur säkerhetsbältet och ramlade ut i tomma luften. Mirakulöst nog, för att inte säga fullständigt bortom all rimlighet, landade han ovanpå sitt flygplan – som hade börjat dyka – efter att ha fallit en god stund. Genom en del halsbrytande manövrar lyckades han till slut att ta sig in i förarsätet och landa.
Det är vid en första anblick svårt att förstå att flygvapnet och dess uppgifter i krig, som de allra flesta idag har en något sånär klar uppfattning om, vid tiden för krigets utbrott var en avsevärt mycket oklarare historia. Då hade man hade helt enkelt inte riktigt klart för sig vad flyget skulle användas till, bortsett från en vag idé om att man eventuellt kunde spana på fienden. Många högt uppsatta officerare inom armén avfärdade bryskt den nya försvarsgrenen.
Det skulle till exempel dröja nästan ett år innan man började skjuta på varandra, först i och med att man medförde egna skjutjärn i form av revolvrar och hagelbössor som avfyrades förgäves i de skakiga duellerna – det var i stort sett aldrig någon som träffade – till slut genom att man tillämpade monterade kulsprutor. Och bruket av att släppa bomber föregicks av den inte så lite naiva idén att kasta ner något som kallades flechettes, en sorts stora dartpilar om vilka man hyste förhoppningen om att de skulle penetrera någon stackare som råkade befinna sig på absolut fel ställe. Men i takt med att kriget led, så växte alltså sakta formen för krigföring i luften fram, för att vid tiden för Andra Världskriget ha nått den moderna tillämpning vi tänker på idag, utan ett uns av tvivel över vad en sådan försvarsgren kan uträtta.
Det är så att säga alltid lika intressant men en smula hjärtknipande att se någons första stapplande steg, innan densamme har bemästrat sin konst och tystat kritikerna.
Vi har nu under två veckors tid bott alldeles inpå havet och det går inte att förringa det inflytande det utövar på mig, bortsett från att nattsömnen blivit lidande. Medan det senare beror på dånet från de bränningar som evinnerligen kastas mot den lilla landremsan nedanför hotellet, så beror det förra på havets inneboende kvalité som symbol för det Stora Okända. Nu har jag under flera sena kvällar stått och kisat ut mot den skumma horisonten och de mörka vattenytorna som fyrens sökljus med regelbundna intervaller pejlar, medan en känsla av olust har kommit över mig. Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur ett vidunder någon kväll skall avteckna sig mot natthimlen och obevekligt gå mot land, medan den låter undslippa ett gräsligt trumpetande, otvivelaktligen i triumf över att dess stund äntligen kommit.
Nedan ett utkast till hur detta skulle kunna se ut.
Vår tid i Darjeeling lider mot sitt slut. Imorgon kväll kliver vi på tåget för att företa oss den långa resan söderut mot Kerala, en tripp som närapå spänner över hela indiens längd. Med ett byte i Calcutta inräknat, kommer det att ta oss tre hela dygn. Men det har inte varit lätt att nå hit. Våra biljetter är via diskreta omvägar komna från den svarta marknaden. Det var på denna slutliga lösning vi fick förlita oss för att slita oss ur stadens grepp.
För er som ännu inte läst Albert Camus monumentala Pesten, vill jag passa på att varmt rekommendera detta verk. Få böcker har som Pesten intagit en, vill jag påstå, livslång hederspats i mitt bibliotek.
I korthet handlar den om en nordafrikansk stad under franskt kolonialstyre, som drabbas av en pestepidemi. Under den rasande sjukdomen får vi följa en grupp människor som svetsas samman i kampen mot epidemien. Vi möter Dr Rieux, den intellektuelle f d kommunisten Tarrou, Joseph Grand – som ständigt sliter med den första frasen till sitt kommande litterära mästerverk, den levnadströtte Cottard, och sist men inte minst Rambert, en journalist som råkat befinna sig i staden när karantänen trädde i kraft.
Just denne journalist försöker på alla sätt att få till stånd ett undantag för sin egen person, så att han kan få lämna staden. Hans skäl är att han ”av slumpmässiga skäl råkade befinna sig i staden när sjukdomen bröt ut, men att han i övrigt inget har med staden att göra och därför borde undantas från karantänen” – som håller honom fången tillsammans med alla andra. Han uppvaktar dagarna i ända prefekturen med dokument som skall styrka hans skäl, och när de fallerar begagnar han sig till sist av ljusskygga kretsar för att låta sig smugglas ut.
Jag har under den senaste veckan inte kunnat låta bli att i viss mån känna mig som den olycklige Rambert. Visserligen inte på grund av någon epidemi, men däremot genom stadens osannolika förmåga att hålla oss kvar; hålla oss fångna tillsammans med befolkningen som accepterat att deras öde är länkat till staden. Detta till skillnad från oss, vilka inte hör hit, och därför borde vara undantagna de transportproblem som drabbat staden och hittils varit ymniga.
Med detta avslutar jag den serie iakttagelser jag gjort gällande resenärens förhållande till omgivningen. För till och med när man tror att man obevekligt har hamrats till ödmjukhet, avslöjar sig stundom en lika stark som enkel självbevarelsedrift: den att man borde undantagas det allmänna gisslet.
Eftermiddagsljuset har redan börjat mattas och skymningen kryper stilla inpå. Framför mig skymtar det resta stenkorset fram genom rosenbuskaget. Genom någon sättning i jorden runt graven så har det börjat att luta aningen åt vänster. Vidare bort längs den övervuxna stigen ligger – sida vid sida – fler övervuxna gravar, samtliga daterade till runt mitten av artonhundratalet. Att knäböja vid dem, alla med stora stenplattor och gotiska ornament, fösa undan det långa gräset och långsamt läsa de vittrande inskriptionerna, är en ömsint forskande syssla. Jag tar mig tid. Förvånansvärt många har dött i ung ålder. Ännu en stenplatta med sammanhörande kors, bortfallande bokstäver: Jane Cullen Donoghue, born April 1869, died October 1890. Det är svårt att uttyda de följande tröstens ord. Jag försjunker i tankar och försöker levandegöra denna människa, samt hennes tid.
För någon som, likt mig själv har jag upptäckt, ägnar mycket av sina tankar åt att försöka nå in i det förflutna, få det att veckla upp sig så att det så långt som det är möjligt går att leva på nytt, blir en gravplats något gäckande. Det är faktiskt det förflutnas stängda dörr.
Jag upplever att jag befinner mig på armlängds avstånd från en flydd tid, jag kan nästan nudda vid den, den tid som var någon annans. Gravstenen framför mig utgör en portal som jag fixerar i den sjunkande solen medan insektslivet i vegetationen gnisslar. Det är som att ha ett namn på tungan, något man nästan minns. Men det klarnar aldrig. Det förflutna är trots allt onåbart. Så nära, ändå så långt bort. Jag tänker att svaret kanske ligger i ett dilemma:
förflutenhetens människor har tagit sin tid med sig i döden, och min enda möjlighet att nå den vore att göra dem sällskap. Men risken är att jag då bara möts av en intighet. Det innebär att de levandes tid, trots allt, är endast nu.
Och det förflutna:
ett envist tummande av aningar, bevis och fantasier, något vi har på tungan, men som aldrig skall komma att klarna och leva igen.
Vid någon punkt i Herman Hesses roman Siddharta, uppställer just Siddharta följande modell som lösning på en otillfredsställande belägenhet:
Jag kan tänka, jag kan vänta, jag kan fasta.
Jag har använt mig av detta mantra många gånger, och det har visat sig överraskande trösterikt och styrkande. Ändå bör jag inte kalla mig något annat än novis i denna konst: en av de mest återkommande synerna då man reser i Indien är de, i alla fall synbarligen, till bedrövelse hopplösa affärsverksamheter som kantar vägarna över hela landet. Genom fönstret i bussen eller jeepen, blickar jag in i outsägliga ansikten, delaktiga i kroppar som stillnat i avvaktan bortom det absoluta. Ur detta beskådande framtonar min djupa inneboende rastlöshet, vilken jag trodde jag lämnat bakom mig – eller sanningsenligare – inte fanns.
Under resan har jag blivit medveten om det behov av framåtriktning som genomsyrar mig, och, antar jag, europeisk samt kanske framför allt, nordisk kultur. Den mest lättsökta förklaringen till detta härrör väl ur klimataspekten, vilken ju tvingar oss nordbor till hårdare arbete för överlevnad, medan exempelvis i Indien det är fullt möjligt att överleva lång tid på mycket lite resurser. Detta mönster skulle följriktligen ha satt sig i det folkliga beteendet.
En annan bidragande faktor till gemene indiers fördragsamhet, kom till min kännedom just genom ett samtal med en av dessa väntande affärsinnehavare. Det visade sig bero på fatalism med religiösa undertoner: jag tror, sade han, att de pengar som är menade för mig, kommer mig till del oavsett vad jag gör. Mina pengar är mina pengar.
Detta inaktiva sätt att framleva tillvaron, med dess följder, skapar inte sällan en del konflikter mellan resenärer från västerländska kulturer, deras förväntan på resultat från praktiska åtgärder, samt det faktiskt uppnådda. Det är en ordentlig läxa att lära att inte alltid kunna kontrollera tillvaron med energi och pengar, utan att istället behöva stilla sig och glida in i avvaktan, till dess att någon slumpmässig yttre omständighet verkar till ens favör.
Det mest tummade seriealbumet i mina samlingar under pojkåren, var tvivelsutan Tintin i Tibet. Det skamfilade omslaget med en alltmer uppsprickande rygg och fläckar av gamla lustfyllda té – och smörgåsläsningar bar, vid sidan av möjligtvis Enhörningens Hemlighet, sitt klara vittnesmål om de återkommande genombläddringarna, som redan påbörjats långt tidigare av mina äldre bröder. Och det inte utan anledning. Historien är fascinerande, inte minst geografiskt. Hergé betecknade det själv som sitt kanske utomordentligaste. Den enkla historien – som går ut på att Tintin får ett varsel om att hans vän Chang överlevt en flygkrasch i Nepal och därför påbörjar en lång och mödosam undsättningsaktion med en motsträvig kapten Haddock i hasorna och vädrets makter emot sig – saknar de sedvanliga bovarna och antagonisterna. Istället står Tintins känslor och irrationella övertygelse om att Chang ändå överlevt, trots de förkrossande indicierna som talar emot, i centrum. Det visar sig såklart vara rätt. Fast slutet är inte oblandat lyckosamt; ensam kvar bland de isiga bergen blickar den ensamma snömannen upp mot de bortflygande hjältarna som berövat honom hans enda sällskap, pojken Chang, vilken han vårdat och hållit vid liv.
Sedan några dagar tillbaka har Tintin i Tibet på ett överraskande vis befunnit sig i mina tankar. Det är nu många år sedan jag senast läste albumet, och det var länge sedan de kolorerade sidorna med Hergés enkla men eleganta teckningsstil återspeglades i mitt minne. Men nu, i takt med att jag rör mig mot de bergstrakter som återfinns i Hergés äventyr, vecklas alltså hela vidden av denna min ungdoms upplevelse ut, och fångar mig i ett nät av sedan länge bortglömda känslor. Och vad som inom några dagar skulle kunna bli en ny spännande erfarenhet, kommer nu istället att nå status av plötslig fullbordan: att fotvandra i Himalaya blir som att röra sig in i mina pojkårs drömlandskap, att med egna fötter passa in i de avtryck som Hergé en gång lämnade där.
