Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Följetongar’
Att låta mumifiera sig är ett alternativ som framkallar en känsla av kontroll som delvis kommer till rätta med det annars något kaotiska inslaget i döendet. Kvarlevorna tas om hand, vävnaden torkas ut och bort, resten oljas, parfymeras och lindas in. Sådant som inre organ genomgår samma process men läggs i för ändamålet särskilt avsedda krukor. På så vis förekommer man döden och eliminerar det fula. Att försvinna i en härva av oredlighet förbyts istället i en prydligt organiserad evighetslång avvaktan. Problemet är bara var man skall inta sin slutliga position och viloplats.
Faktum är att detta för de egyptiska kungarna förmodligen var en nagelbitande problematik som ansatte dem allt skoningslösare ju närmare sitt livs slut de kom, utan att de för den skull någonsin nådde en tillfredsställande lösning. De var nämligen, antingen de var medvetna om det eller ej, intvingade i en paradox.
Det man måste förstå när det gäller den egyptiska dödskulturen, är att man i det ögonblick man förseglade kryptan trodde att den blev en tummelplats för liv. Alla väggmålningar, som antingen var delar av den dödes förutvarande liv på jorden eller önskescener ur hans nästa i dödsriket, gick från att vara tvådimensionella till att lösgöra sig från väggarna i full tredimensionalitet. De blev helt enkelt till liv, ägnade åt nödvändig stimulans för mumien. Vidare var också alla möbler och attiraljer nödvändiga för det fortsatta livet inne i den tillstängda kryptan; ett tillbommat näste för evigheten.
Det fanns dock två saker som kunde grusa dessa dödens lyckoformer. Det ena var att gravkammaren bröts upp och plundrades, den andra att ingen längre kom ihåg vem man varit. Och därmed inser man att egyptiernas lösning på dödsproblemet orsakade sitt eget dilemma:
för då odödligheten krävde att faraon byggde sig en betydande och välkänd gravkammare som också var välfylld av skatter, lockade man till sig gravplundrare som då skulle störa den store faraons kvarlevor och förhindra att han lyckades med sin odödlighet. Alternativt kunde man låta bygga en hemlig kammare, men det kunde istället innebära att de levande glömde bort att utföra ritualerna till faraons ära, vilket då också skulle hindra honom från att uppnå sin odödlighet. Paradoxen var ett faktum.
I skenet av detta övergår betraktandet av gravkamrarna från det kanske främmande till det rörande. För bakom det komplicerade och påkostade systemet för att säkra odödligheten gömmer sig något lika enkelt som medlidsamt, nämligen detta att var och en av dessa mumier, vilka en gång var levande människor, tvingades att bestämma sig för ett av två alternativ som vilket det än blev alltid medförde en möjlighet till total och evig död. I en kultur som trodde sig äga nycklarna till själva odödligheten, måste detta ha varit ganska förargligt – att till slut, efter en lång tids grubblande, tvingas kasta sig ut i något som liknar en chansning.
På fotot står jag i förgrunden, snett till höger, framför huggkubben. Jag är klädd i rödblå täckjäcka och förmodligen är jag 7 år, möjligen 8. Mitt ansikte är vänt en aning nedåt och det speglar allvarlig begrundan, kanske mest för att jag inte har någon uppgift, i alla fall ingen annan är beskådarens. Min bror håller en av de till medvetslöshet klubbade gässen i dess båda hudfärgade ben så att så mycket som möjligt av gåsens hals är utsträckt över huggkubben.
Som så ofta när man hanterar yxa står min far med benen brett isär, han håller verktyget ännu i bara en hand, den andra har förmodligen just varit framme och lagt gåsens hals tillrätta på något vis. Det naggade träet uppe på kubben är rött och bär spår av blod. Det kan med andra ord inte vara den första gåsen. Det är sannolikt att det inte heller är den sista. I bakgrunden avtecknar sig fälten som leder ända fram till en skogsrand, där träden ännu bär sina gula och röda löv. Man anar en stillhet i det kyliga oktoberlandskapet, endast för tillfället något ansatt av det kvästa tumultet kring dagens händelse. För även om just denna del av processen förlöper i relativt lugn genom vana och rituell säkerhet, så kan i alla fall någon sorts upprördhet registreras i det lilla hönshuset, där gässen i en alltmer minskande skara väntar på att turen kommit till nästa. Det skränas.
Det ligger något osannolikt över situationen som kulminerar i ett förlopp som upprepas lika många gånger som det finns gäss: den bortdomnade gåsen läggs tillrätta, rörelsen med yxan, ljudet när eggen biter i träet, och därefter – en blint sprittande fågelkropp, kontrasten mellan de vita halsfjädrarna och det glupande röda samt en känsla av att något verkligen har inträffat. Också en upplevelse av att något har krackelerat med förfärlig plötslighet.
Senare, utanför fotografiets tidsram, kommer skymningen att sänka sig i stillheten borta över fälten och skogsranden upplösas i dunklet.
