Jag är man. Jag är gift. Jag har en dotter. Vet inte riktigt varför eller vem jag är. Och jag står i begrepp att resa till Finland.

Detta är alltså ouvertyren till min nya följetång på ‘gustavsexistens’, och tillika ansatsen på min framtid. Inom loppet av några få dagar kommer jag att lämna mitt nuvarande liv för att därefter skeppas över till och under sex månader vara pappaledig i Helsingfors. Min fru kommer att försörja mig. Vi kommer att bo med en annan man. Min målsättning är att undvika projekt. Just nu är mitt enda bekymmer överskeppningen. Jag har en gång lovat mig själv att aldrig mer upptäcka att jag befinner mig på en finlandsfärja. Upplevelsen är ångestmättad på ett bedövande vis:

vår tillvaros ömkliga tillkortakommande framträder nämligen aldrig naknare än inramad av ett sådant spektakel som en kryssning. En hel civilisations fåfängliga tidsfördriv och falska förespeglingar är på en båt komprimerade till samma outhärdlighet som alldeles för söt parfym över en sjuklig utdunstning. Ett frosseri i ytliga sensationer, uppblåst till befrielse, men egentligen en tröst över ett uteblivet innehåll. En symbol över konsumtionens tomhet.

Strax utanför skenet av glas och plast; det glupande vattnet i nattlighet.