Det regnade och jag närmade mig busshållplatsens lilla kur där ett antal personer stod och väntade. Alla stod utspridda i kuren på fullständigt symmetriskt avstånd; precis så mycket att man synbarligen slapp erfara varandras närvaro, men tillräckligt nära för att ytterligare en person svårligen skulle kunna få plats. Eftersom jag inte ville bli våt ställde jag mig trots allt i det fördefinierade utrymmet som absolut inte var tillräckligt.
Till vänster om mig hade jag då två tanter av vilka den ena gjorde en ansats att maka på sig. Till höger hade jag två män av vilka ingen gjorde någon som helst ansats till att maka på sig och en dessutom var djupt försjunken i något slags handhavande av sin mobiltelefon. Då anländer en kvinna som även hon har tänkt sig att vänta i kuren. Beredd att maka på mig ser jag hur hon med viss möda istället inmutar ett snävt område inne i hörnet av kuren, bakom mobiltelefonmannen, som under hela hennes manöver varken tittat upp eller rört sig. Jag skall nu nedan återge så naturtroget som möjligt vad som kom att utspela sig:

Jag tilltalar mobiltelefonmannen:
- Ursäkta min bäste herre, skulle ni vilja ha lust att bli lite mer uppmärksam på er omgivning?

Mobiltelefonmannen förstår att det är honom jag tilltalar men säger inget. Jag fortsätter:
- Ni kanske inte har lagt märke till att någon här försöker få plats bakom er?

Vad som nu sker är lite oklart, men jag tror att det är ungefär så här:

mobiltelefonmannen tittar misstroget på mig, ungefär som om han ville övertyga sig om en häpnadsväckande flugarts lika häpnadsväckande beteende, då plötsligt den andre mannen säger:
-Jag tror du läser situationen fel.

Mobiltelefonmannen bryter tystnaden.
-Alltså, vad är problemet?!

Medveten om att jag oåterkalleligt gett min in i en palaver med främlingar en torsdag morgon försöker jag anföra min kritik ändå:
- Ja, säger jag och försöker göra mobilmannen uppmärksam på kvinnan bakom honom, du kanske inte lade märke till att hon klev in här?

Han som från vänster menar att jag har läst situationen fel, säger:
- Jag var på väg att flytta mig, men hon gick in där självmant. Alltså, jag tycker du är fel ute, du gör henne till subjekt.

Telefonmannen:
-ALLTSÅ, VAD ÄR PROBLEMET?!

Jag känner att jag börjar tappa greppet om det här. Jag säger:
-Ta det inte så personligt. Jag försöker bara göra dig uppmärksam på att det finns andra omkring dig.

- Klart jag tar det personligt, du tilltalar ju mig!

Den andra mannen:
- Jag tror du har sett det här lite fel, det är dåligt väder – du är ute i ogjort väder.

Kvinnooffret: bara ett generat mummel.

Bussen anländer. Den är naturligtvis också fullsatt till den milda grad att folk står packade i gången. Jag och den andra mannen blir stående på hållplatsen. Mobilmannen tränger in i bussen genom mittendörren. Den stängs. Genom den smutsiga rutan möts våra blickar.

Så här i efterhand inser jag att jag gjorde två misstag: det ena var att be mobilisten att inte ta det personligt. Det andra var att jag gav kvinnan huvudrollen. Jag brydde mig i själva verket inte om hennes bekvämlighet. Hade jag gjort det, skulle jag naturligtvis ha tilltalat henne och bett henne ta min plats alltmedan jag själv klev ut ur kuren. Men nu började jag alltså istället anfäkta den ignorante mannen.
Men det har sin förklaring. Jag har nämligen under en ganska lång tid gått omkring och burit på en inte obetydlig irritation över folks bristande uppmärksamhet. Eller, som det träffande heter på engelska, situational awareness. Det har blivit i det närmaste outhärdligt att åka tunnelbana i Stockholm. Det är som att hamna i en buffelhjord. Och det värsta är att knappt någon tycks läsa av sin omgivning och göra ens den minsta symboliska ansats till artighet. Till detta kan man sedan lägga ännu ett barbariets fullbordande faktum:

nippertippret, d v s mobiltelefonerna. Inte så mycket för att det pratas i dem, utan för att det pillas med dem. Det är en på många sätt gräslig världsfrånvändhet. Det kollektiva umgänget blir inte bättre av det.

Det finns en teori om varför svenskar i storstäderna är så mycket buffligare än exemplvis engelsmännen i London, som ju råkar vara sisådär 10 gånger större än Stockholm sett till folkmängden. Den går lite förenklat ut på att vår välfärdssatsning på individens oberoende har resulterat i en avsocialisering. Vi har helt enkelt blivit för självständiga. Därtill kan man också tänka sig att vår obändiga strävan efter ovillkorlig jämlikhet resulterat i att fenomen som artighet och inte minst klassisk artighet mot kvinnor blivit beskyllda för konservatism- klass- och könsrollstänkande. Och i samma mån som artighet och omtänksamhet lyser med sin frånvaro i det medborgerliga umgänget, i lika hög grad försjunker individen i tekniska divertissement, som om dessa hade företräde framför människor. Paradoxalt nog ser det ut som att vår strävan efter en bättre civilisation – genom optimering och teknisk invention – snarare leder fram mot en avcivilisering, ett barbari med andra ord.

Om jag stöter på en liknande situation igen skall jag för övrigt nog be vederbörande att googla John Locke och Rosseau.