Det var sommaren 1997. Jag hade bott i Paris sedan mars och skrivit på en novellsamling. Tack vare att jag var inneboende kom jag snabbt att bli vän med många parisare. En av dessa, som för övrigt var kontemporär dansare och anordnade olika intressanta och avantgardistiska föreställningar, inhyste en annan ung man som också sökt sig till Paris av romantiska skäl. Hans namn var Juan Gonzales Rebon.
Jag tror det var den där kvällen när Juan hade lagat till en typisk spansk middag i förevisningssyfte, som jag blev delaktig i hans idé. I korta drag gick den ut på att åka över gränsen till tyskland för att köpa en billig Volkswagenbuss, sedan bila ner till Marseille, plocka upp två bekanta (händelsevis två tjejer, vilket gjorde förslaget ännu mer frestande), fortsätta längs kusten till Barcelona, och därifrån gå lite nordväst för att hamna i Pamplona. Jag tackade genast ja.

Några veckor senare var vi framme. Då hade vi lämnat bakom oss ett intressant spår från Paris via Lyon, ner till Marseille, hämtat upp de i den fasen mycket omtalade och emotsedda vännerna, passerat Barcelona och bott ett tag i turistorten Sitges. De för dylika omständigheter så vanliga komplikationerna hade då börjat skymta vid ytan, och vid framkomsten i Pamplona började sällskapet att splittras. Känslorna oss alla emellan hade nämligen börjat likna en parodi där alla var förtjusta i varandra, men genom slumpen och oturen på så vis att ingen kunde genmäla vare sig den ene eller den andre.
Ett av mina starkaste minnen är från en trappuppgång lite avsides från de karnevaliska gatorna och torgen. Barbara sitter till vänster om mig, de solbrända vristerna höjer sig ur hennes lågskor. Vi kikar båda förstrött utefter gatan som ringlar sig upp mot ett krön framför oss. Vi talar sparsamt, emellanåt konstaterar någon något. Det finns inte så mycket att säga, ända sedan jag drog mig undan hennes närmanden för några kvällar sedan har en känsla av syrebrist infunnit sig mellan oss. På avstånd går det att urskilja det rytmiska dunkandet från musiken på torget.

I slutet av den veckan träffade jag kanadensarna. De hade också en Volkswagen, samt en hund. De planerade att åka till Amsterdam. Jag erbjöds skjuts mot att jag skulle betala min del av bensinkostnaden. Jag godtog erbjudandet. Avfärden blev en något förvirrad historia där Juan och jag knappt hann säga adjö. De andra såg jag inte till. Utan att kunna skaka av mig intrycket av att fly, färdades jag sedan under ett par veckor långsamt norrut igen, genom frankrike, mot holland. Vad jag flydde ifrån är jag inte säker på. Kanske ett äventyr som måste avslutas.

Ingen av dessa människor, som jag under en kort tid delat livet med och kommit närmare än många vänner jag dagligen eller veckoligen träffar, har jag sett sedan dess. De fanns där och då. Sedan rycktes de bort, liksom i ett krig. Ända till igår, då Juan och jag hittade varandra på Facebook. Och jag blev förstummad över den glädje jag upplevde av att återse honom. Inte bara för att han återvände, utan också för att han återförde en bit av det förflutna.