Samtidigt som jag öppnar balkongdörren får jag syn på paret som närmar sig längs gångvägen en bit bort. Hunden är grå och stor och av en ras jag inte riktigt kan placera, kvinnan är kanske i trettioårsåldern. Mörkt hår till axlarna, jeans, jacka. Jag har gått ut för att titta till hyllplanen jag har målat i omgångar. Det här är sista strykningen. Samtidigt som jag konstaterar att färgen ännu inte är riktigt torr, kisar jag mot hunden och kvinnan. De befinner sig strax alldeles nedanför balkongen. Då säger kvinnan, uppenbart till mig:
- Det är alltså här man slänger soporna nu?!
Jag får klart för mig att hennes oväntade fras utgår ur den bunkerliknande sopstationen några meter åt vänster, som sticker upp ur jorden, även den nedanför balkongen. Hon tittar på mig. Hunden byter huvudposition.
- Ja, säger jag.
- Man har alltså slutat att ha soporna i husen nu?!
Kvinnan har en min av vänlig nyfikenhet.
- Ja…
Jag undrar hur hon egentligen ser ut. Jag har inte glasögonen på mig. Meningsutbyte igen. Sedan är det över. Hon går vidare med sin hund. Jag vänder mig om och tränger mig igenom balkongdörren som hålls igen av gardinen.
Torpets härbre består av ett enda rum. Eftermiddagsljuset faller in över de trägula golvtiljorna. Det råder en sekellång stillhet och avvaktan därinne. Ett ihärdigt ljud bryter tystnaden. En humla. Mestadels tumlar den emot fönsterglasen, ibland tar den en sväng i stillheten i mitten av rummet, klumpigt och baktungt. När den återvänder till fönstret går jag fram av lyfter av hasparna. Fönstret går med viss möda upp och humlan flyger ut. Jag stänger igen, småleende.
Veckan därpå när jag återigen går in i härbret ligger två små svarta klunsar på golvet. Fjäderlätt lyfter jag dem och kastar ut dem i rabatten utanför.
Jag är tillbaka i kustartilleriets kaserner på Rindö. Jag har av någon anledning återigen behövt inställa mig för tjänstgöring. Känslan är misstänkt lik den som för 15 år sedan infann sig samma dag. Förvirring. Också resignation inför misstanken om att förvirringen inte kommer att lösas upp. Nu har ännu en tyngd lagts över mina axlar, utöver den stora oklarheten i de främmande procedurerna. Jag behöver gå på toaletten. Jag frågar en gestalt till höger om mig var jag kan hitta en toalett. Den visar sig finnas på en helt annan del av området. Stressad över att behöva lämna det som måste göras, skyndar jag bortåt. Jag smiter över en stor grusplan omgärdad av låga baracker med en flaggstång i mitten. Personal som hör hit går ut och in ur barackerna. Här skall alltså toaletten ligga. Jag springer in genom en dörr. Jag får ett råd. Det visar sig vara fel. Toaletten ligger inte här. Det är bara ett logement. Tillbaka. Jag hoppas att ingen har sett mig. Området är stort som ett getto.
Jag träffar på några bekanta från den första tjänstgöringen. De kommer i en jeep. Jag hoppar in. Enligt klockan måste vi vara på vårt eget logement nu. Snart kommer befälen. Jag lägger märke till att furir Bolin har åldrats. Det ekar från mina kängor när jag springer upp till övervåningarna i de stora stenhusen. Här skall toaletten finnas. Jag öppnar. Det är en blinddörr. Jag måste överge mitt behov. Det är uppställning. Jag står naken till svars. Olösligt.
Innan jag vaknar inser jag att det är med flit. Det ska vara så här. Man har genom att gömma toaletterna åstadkommit ett nedbrytande kaos. Om detta är syftet, är det egentligen genialt.
Det är nu snart två veckor sedan jag såg Kaufmans Synecdoche, New York för första gången, andra gången var för bara några dagar sedan. Jag har den alltjämt i mina tankar, men utan att jag kan formulera varför. Jag blir inte riktigt klok på den. Med detta menar jag inte just filmens innehåll (jag har försökt kartlägga den utefter ett antal olika analysmodeller) (utan att för den skull ha blivit säker på alla lager av betydelser), utan på filmens enträgenhet och odiskutabla förmåga att förmedla djupa känslor.
Rent tekniskt är den, förutom överlag strålande skådespelarinsatser, inte perfekt. Den tappar till exempel tempo ganska ordentligt efter halva tiden och får ett tag nästan kämpa med att hålla betraktaren intresserad, i motsats till den förhäxning man upplever konstant i den första halvan. Ändå; fascinationen segrar. Och filmen som helhet också. Jag tror att – säkerligen regisserat så – det är känslan av kaos och okontroll, parad med den blotta mängden inslag som framkallar min häpenhet. Huvudpersonen Caden Cotards tumult avspeglar sig så att säga i filmens genomförande. Filmen blir ett slags tusenbitarspussel som kommit i oordning. Och det är inte ens säkert att alla bitarna passar, vilket kanske inte heller går att ta reda på. Det blir outsägligt. Och detta:
en inbyggd imperfektion som motsvarar berättelsens essens perfekt.
Synecdoche, New York.
Jag har sett den.
För ett par månader sedan inledde jag ett bakprojekt med syfte att alltid hålla mig med gott, färskt bröd. Innerst inne, även om jag tyckte att bakandet var ganska roligt, misstänkte jag dock att det hela skulle rinna ut i sanden efter att nyhetens behag och sporre hade lagt sig. Detta har inte hänt! Faktum är att jag inte har köpt ett enda fabriksbakat bröd sedan jag startade. Och mer därtill; jag har även försett hushållet med bullar och en och annan konditorivara under denna tid.
Istället för att utvecklas till en avsvalnande vurm, har bakandet alltså istället blivit till en vana som avsevärt förhöjt livskvalitén. Jag inser att jag önskar att fler möjligheter i tillvaron var lika enkla att införliva i vardagen.
När han var klar på damtoaletten gick in han in på herrarnas. Han började med handfaten, gick över till toalettstolarna och började spruta rengöringsmedel på sittringarna. Dörren ut till hallen slamrade till och det hördes fotsteg. Han avbröt sig och tittade. Det stod en man i pissoaren.
Han gick ut från toalettbåset, hängde upp den röda sprutflaskan på vagnen och grep tag i golvmoppen. Det bildades fuktiga spår på stengolvet när han drog moppen lite planlöst över det. Han kom fram till pissoaren. Han sköt moppen kraftigt mot mannens fötter. Mannen snubblade till och skvätte urin över kakelväggen.
- Vafan…sade mannen och grep tag i ett rör på väggen.
Moppen drogs lite planlöst över golvet i pissoaren. Mannen tittade på honom.
- Vafan håller du på med?
Han höll upp moppen framför ansiktet på mannen. Det droppade lite från den. Mannen stönade till, knäppte gylfen, krånglade sig ut ur pissoaren och försvann genom dörren.
Han började svepa moppen lite planslöst över golvet. Den bildade fuktiga spår.
Vid niotiden tog han städvagnen och åkte ner med hissen två våningar. Han ställde in vagnen i ett av förråden. I personalrummet mötte han Bobby.
- Har det gått bra?
- Javisst, det är lugnt.
- Ta dig en kopp kaffe nu, innan du fortsätter.
- Ja, det var min tanke.
- Jag kom på en sak. En detalj bara. När du städar damtoan kan du ställa upp dörren med sopskyffeln. En del kan bli lite förskräckta när de ser en man därinne.
- Jag förstår.
Han drack en kopp kaffe, rökte en cigarett och när det hade gått en kvart tog han ut vagnen från förrådet och åkte upp till hallen igen. Han tittade sig runt. Det låg skräp och dagstidningar lite varstans. Han tittade en stund till. Sedan gick han in på damtoan. Han tog sopskyffeln, öppnade dörren och kilade in skyffeln undertill. Han tittade ut i hallen. Han tog bort skyffeln och dörren åkte igen. Den röda sprutflaskan började spruta över handfaten.
När klockan visade lunch hade han precis hunnit med toaletterna och han skulle bara behöva arbeta i en och en halv timme till.
På fredagen kom han in i hallen, gick mot hissen och åkte ner två våningar till städfirman. Han gick in i sällskapsrummet. Vid stämpelklockan såg han ett kort med sitt namn på. Han stoppade in det i springan. Det lät som ett starkt klick, eller dunk. Bobby rundade hörnet.
- Ah, gomorron.
- Gomorron.
- Dina kläder ligger på en stol. Det är bara att byta om och börja jobba. Du vet vad du ska göra?
- Jodå, det tror jag.
- Jag finns här nere om det är något du vill fråga om.
- Jag förstår.
Han bytte om till arbetskläderna som låg på stolen, passade på att gå på toaletten, hämtade en vagn i ett av förråden, tog ett par trasor av varje sort och ställde sig att vänta vid hissen. En annan anställd ställde sig bredvid honom. Han var mörk och kort och tittade rätt framåt. Han harklade sig. Sedan sade han något. Sedan kom hissen ner och de gick båda in med sina vagnar. Den korta och mörka mannen harklade sig igen.
- Du är ny här va?
- Ja, just det, första dagen idag.
- Jaha, okej.
- Jo, jag hoppas att det ska gå bra. Det gör det nog.
- Jaha, okej.
Hissen gnisslade till och stannade. När dörrarna öppnats rullade de ut vagnarna i hallen och gick åt varsitt håll. Det var tomt sånär som på ett par ensamma människor. Ett svagt ljud hördes från hjulen på vagnen när han förde fram den till toaletterna och gick in på damernas. Det var tomt. Och fullt av vita ytor. Han tog den röda sprutflaskan, gick fram till ett handfat och tittade på det. Det såg väldigt rent ut. Han sprutade ett par gånger och torkade av det. Sedan gick han vidare till nästa. Efter handfaten kom turen till toaletterna. Dörren slamrade till och en kvinna kom in.
- Hej, sade hon.
- Hej, sade han.
Efter ett tag försvann hon igen. Den röda sprutflaskan fortsatte att spruta.
Att låta mumifiera sig är ett alternativ som framkallar en känsla av kontroll som delvis kommer till rätta med det annars något kaotiska inslaget i döendet. Kvarlevorna tas om hand, vävnaden torkas ut och bort, resten oljas, parfymeras och lindas in. Sådant som inre organ genomgår samma process men läggs i för ändamålet särskilt avsedda krukor. På så vis förekommer man döden och eliminerar det fula. Att försvinna i en härva av oredlighet förbyts istället i en prydligt organiserad evighetslång avvaktan. Problemet är bara var man skall inta sin slutliga position och viloplats.
Faktum är att detta för de egyptiska kungarna förmodligen var en nagelbitande problematik som ansatte dem allt skoningslösare ju närmare sitt livs slut de kom, utan att de för den skull någonsin nådde en tillfredsställande lösning. De var nämligen, antingen de var medvetna om det eller ej, intvingade i en paradox.
Det man måste förstå när det gäller den egyptiska dödskulturen, är att man i det ögonblick man förseglade kryptan trodde att den blev en tummelplats för liv. Alla väggmålningar, som antingen var delar av den dödes förutvarande liv på jorden eller önskescener ur hans nästa i dödsriket, gick från att vara tvådimensionella till att lösgöra sig från väggarna i full tredimensionalitet. De blev helt enkelt till liv, ägnade åt nödvändig stimulans för mumien. Vidare var också alla möbler och attiraljer nödvändiga för det fortsatta livet inne i den tillstängda kryptan; ett tillbommat näste för evigheten.
Det fanns dock två saker som kunde grusa dessa dödens lyckoformer. Det ena var att gravkammaren bröts upp och plundrades, den andra att ingen längre kom ihåg vem man varit. Och därmed inser man att egyptiernas lösning på dödsproblemet orsakade sitt eget dilemma:
för då odödligheten krävde att faraon byggde sig en betydande och välkänd gravkammare som också var välfylld av skatter, lockade man till sig gravplundrare som då skulle störa den store faraons kvarlevor och förhindra att han lyckades med sin odödlighet. Alternativt kunde man låta bygga en hemlig kammare, men det kunde istället innebära att de levande glömde bort att utföra ritualerna till faraons ära, vilket då också skulle hindra honom från att uppnå sin odödlighet. Paradoxen var ett faktum.
I skenet av detta övergår betraktandet av gravkamrarna från det kanske främmande till det rörande. För bakom det komplicerade och påkostade systemet för att säkra odödligheten gömmer sig något lika enkelt som medlidsamt, nämligen detta att var och en av dessa mumier, vilka en gång var levande människor, tvingades att bestämma sig för ett av två alternativ som vilket det än blev alltid medförde en möjlighet till total och evig död. I en kultur som trodde sig äga nycklarna till själva odödligheten, måste detta ha varit ganska förargligt – att till slut, efter en lång tids grubblande, tvingas kasta sig ut i något som liknar en chansning.
- Så du tror att det här jobbet passar dig?
- Absolut.
- Många tror att det här är ett lätt jobb. Man kommer hit, stämplar in, sopar lite, stämplar ut och går hem. Det är fullständigt fel. Vi försöker hålla en hög standard här och det kräver en del av våra anställda. Vi har ett anseende att tänka på.
- Jag förstår.
- Bra. Du ville alltså bara arbeta extra?
- Det stämmer. Jag har två andra jobb också.
- Okej, då gör vi så här. Bobby kan visa dig runt idag, och sedan kan du börja på fredag. Hur låter det?
- Bra, inga problem.
- Nå, då säger vi så.
Personalchefen på städfirman var en kvinna i femtioårsåldern med kall utrålning eller ingen alls, och hon ställde sig upp och vände ryggen åt honom. Han reste sig ur stolen och gick ut i sällskapsrummet. Det fanns ingen där och han slog sig ner i en soffa. Efter en liten stund kom det in en kille i blå arbetskläder och tittade på honom.
- Är det du som är ny?
- Ja, just det.
Killen i blå arbetskläder gick fram och log lite.
- Hej, det är jag som är Bobby.
- Trevligt. Det är du som ska visa mig runt va?
- Precis. Följ med här, så börjar vi.
De gick fram till en dörr. Bredvid på väggen satt en stor grå rektangulär plåtlåda med någon form av serienummer inetsat upptill.
- Här stämplar du in. Du tar ditt kort, stoppar in det i springan här och sätter tillbaka det. Hur lätt som helst. När du slutar gör du precis likadant.
- Man behöver inte ställa in någonting eller trycka på några knappar?
- Nej, nej.
Bobby log lite, öppnade dörren och bad honom följa med. De kom ut i en vit korridor med vita dörrar och skyltar av rostfritt stål.
- Till höger och vänster här har du städförråd. Varje morgon går du in i något av förråden, tar en vagn, fyller på med skurtrasor och skurmedel och ser till så att du har allting. Sedan tar du hissen upp till trean.
De stannade framför två vita dörrar. Bobby strök sig över benet.
- Det här är hissen.
- Okej.
Bobby skrattade till lite.
- Du kommer önska att du aldrig blev bekant med hissen.
- Jaså?
- Jag har jobbat här i fyra år nu. Jag är rätt trött på den.
- Jag kan tänka mig det.
Det skramlade till lite när hissen kom ner. De klev in.
- Det här är trean…
Bobby sköt upp hissdörrarna och de klev ut i en stor hall.
- …ankomsthallen.
- Jag förstår.
- Åt det hållet har du C-sidan…
Han pekade åt höger.
- ..där skall du hålla till på fredag.
- Okej.
- Kom.
De började gå mot C-sidan. Folk tittade på dem.
- Du börjar alltid med toaletterna. De ska vara skinande rena. Du tar den här röda sprutflaskan, sprutar på alla vitytor och torkar av noggrant. Kollar papperskorgarna, speglarna, toalettpapperet och handtagen. Sist tar du golven. Några frågor?
- Nej.
- Efter toaletterna går du igenom själva hallen, kollar så att det inte ligger skräp under stolar och så.
- Okej.
- Sist tar du kontoren längs den östra väggen. Du har en kvarts betald förmiddagsrast och en halvtimmes obetald lunchrast. Några frågor?
- Nej, det är…jag förstår.
- Bra, då syns vi på fredag.
- En sak…arbetskläder?
- Ja, just det. Jag tar fram det tilll fredag. Vad har du för storlek?
- Tja, enligt vilka mått?
- Det vanliga. 48?
- Det blir nog utmärkt.
- Okej, då säger vi det.
Bobby gick bort genom hallen mot hissen.
Han stod kvar ett tag. Sedan såg han Bobby gå in i hissen och försvinna. Han gick mot utgången. Ingen verkade lägga märke till honom.
